måndag 28 augusti 2017

Som om...

...vi inte redan hade trädgården full av hönor!

Hej på er!

Så var det måndag idag, och jag vaknade till inte mindre än tre sjuka barn! Det måste nästan vara någon form av rekord. Tre dagar i skolan, tre febriga hjärtan. Det fick bli en dag i soffan!

Vädret var fantastiskt på förmiddagen (fler såna dagar tack!)
Lite synd att barnen var krassliga, men vi var ute en stund i alla fall. Hög och klar höstluft kändes uppfriskande!
Vi har också hunnit med lite läxläsning, läsa böcker, och så har jag "förlöst" den här hönan från sin form. 
Mitt allra första gjutprojekt! Ganska nöjd faktiskt.
Hon ska få stå vid entrén till det nya hönshuset
(som vi lagt hela sommaren på att fixa! Tidsoptimist - javisst! Eller ja, jag har inte snickrat så himla mycket, men någon måste ju sköta markservicen också)

 

Ha en fin kväll!

Kram
a

söndag 27 augusti 2017

Idag...

Idag skulle Melker ha fyllt 14,5 år. Kan fortfarande inte förstå att han är borta. Jag tittar igenom bilder som jag tog nyligen, och vips så dyker han upp på en bild, och ser ut precis som vanligt. Och för ett ögonblick glömmer jag allt som hänt och tror att han finns här igen. För han var ju faktiskt här, nyss.

Rosorna i trädgården som nyss var fulla av knoppar, är nu fulla med rosa blommor. Så mycket är sig likt men ändå inte.
Jag saknar honom så!!

fredag 18 augusti 2017

Back 2 school

Tjingeling!

Här kommer ett hastigt inlägg från en glad men trött mamma. Stortjejen har haft bästa kompisarna hemma på 'Back 2 school-party' med tältövernattning. Det har pratats och fnissats och skrattats och sjungits och ätits grillade hamburgare och fikats.
Och käkat pannkaksfrukost i uterummet.

De hade så roligt så de kom in och bad om att få sova en natt till! Det känns bakvänt att bromsa när barnen har roligt tycker jag
- även om det såklart finns en poäng i det gamla ordspråket
"Man ska sluta när man har som roligast"
Efter en stunds funderande så bestämde vi oss för att köra på en extra natt. Det var också kul, men gick betydligt lugnare och tystare till då alla var sega sedan natten innan.

Tanken var först att vi skulle sätta upp flera mindre tält på gården, men så hade min vän E ett tolvmannatält hemma i garaget, så det lånade vi och så kunde alla sova i samma. 

Tjejer och killar om vartannat.

Man hade ju lätt kunnat föreställa sig att det skulle bli lite bökigt och stökigt, men jag måste verkligen säga att det har gått över förväntan. De har skött sig toppen, och då fixar man ju gärna roligheter åt dem tycker jag!






Nutella, jordgubbar och pannkakor kan ju aldrig bli fel!
Nu har alla nattgäster åkt hem, och vi är trötta, glada och nöjda. Precis som det ska vara.
Kanske blir det här en återkommande tradition i augusti varje år?
Ha en fin kväll.

Kram
a

tisdag 15 augusti 2017

Min dag!

Idag var det min dag, minsann.
Födelsedag. Och som jag blivit uppvaktad!

Dagen började med uppvaktning av hela familjen, teckningar, blommor och flagga både inne och ute.
Synd att man bara fyller en gång om året ;-)

Blev sedan utbjuden på lunch, hann fixa några ärenden, en kompis var förbi med en fantastisk bukett rosor och lite tillbehör
(du vet vad jag gillar, tack bästa S!) och sedan hann jag jobba lite i trädgården innan det var dags att duka och förbereda för middagen. Vi gjorde det enkelt och köpte pizza och bjöd på glass och jordgubbar. Sedan kom mina föräldrar och svärföräldrar med mer blommor och mer paket. Inte klokt vad man blir bortskämd! :-)

Men - gladast av allt var jag över att bli ihågkommen av så många (tack alla ni som hört av er på ett eller annat sätt, uppskattar det verkligen!!) och att alla nära och kära kunde komma ikväll.

 En annan sak jag blev glad över var att en av mina älsklingshönor piggade på sig.
Igår kväll upptäckte vi nämligen att lilla Kråkan inte var pigg. Det fick bli ett bad i ljummet såpvatten, och sedan fick hon ligga inlindad i en handduk i uterummet för att torka till medan vi gjorde i ordning en sovplats i garaget
(härom morgonen när M skulle gå till jobbet var det bara fem grader varmt ute!)
Där fick hon i alla fall sova gott och varmt och vara ifred från de andra, om det skulle vara något. Jag hoppas att det gjorde susen, för i morse var hon pigg igen.
Och det var ju en födelsedagspresent bara det!

Här är hon, lilla Kråkan. Tillsammans med tuppen BG. Oftast går de fritt i trädgården. Ganska härligt! Och hönshusbygget går framåt. Jippi! Ska visa er någon dag. Tyvärr så är jag jättedålig på att visa byggbilder, det är så oinspirerande att ta bilder innan det är klart. Eller det är roligt hos andra, men inte hos mig.


Dukade med små rosknippen vid varje tallrik.


På andra sidan grinden går hönorna och pickar. Vi låter dem inte gå närmast huset, ganska skönt att få ha smultronen i rabatten ifred (det är där jag plockar bär på morgonen, jag har satt massor av smultron på den sidan där hönorna går, så där kan de äta så mycket de vill) och att slippa trampa i hönsbajs om man går barfota i gräset :-)



Här fattas någon alldeles förskräckligt mycket, nämligen Melker som oftast låg under utemöblerna den här tiden på året. 
Jag saknar honom så. 
Min fina, fina hund.

Nu är det läggdags här. Imorgon väntar nya spännande upptåg!

Kram till er alla från mig!

torsdag 10 augusti 2017

Sommarfrukost

Hej på er!

Usch, det har verkligen varit en gräslig vecka på alla sätt. Men det har ändå blivit lite lättare att andas. Trots allt tycker jag att jag hör honom och ser honom överallt. Häromdagen var jag så övertygad om att det var han som var där att jag var tvungen att gå och titta.

Överallt ser jag hundar, massor av golden retrievers framför allt. Men, det är väl bara att ge det tid antar jag.


Passar på att visa er min bästa start på dagen just nu. 
Hemgjord granola och smultron från rabatten. Vi har verkligen massor, stora som jordgubbar nästan. Söta och goda. Mums! 
En riktig sommarfrukost.

Ha en fin dag!

Kram
a


lördag 5 augusti 2017

SORG!

Med tunga hjärtan fick vi ta beslutet att låta vår älskade glädjespridare Melker somna in i torsdags.

Han var som vanligt hela tisdagen, pigg (för sin ålder) och glad. Men i onsdags morse blev han plötsligt dålig och vi fick en akuttid i Falun. De behöll honom över natten, och det var många långa timmar innan vi fick något svar.
 Och när beskedet kom fick vi veta att det bästa var att låta honom somna in. Det var inget lätt beslut att ta, tankarna snurrade. Fanns det verkligen inget man kunde göra? Men nej, det fanns inget att göra. Tyvärr!

Man vet ju att den här dagen kommer förr eller senare, men den kom verkligen så fort och från "ingenstans" (även om han var gammal) och jag kunde aldrig ana att det skulle göra såhär ont!
Han var vår "bebis" innan barnen kom, och blev barnens lurviga godhjärtade storebror. I vått och torrt har vi hängt ihop, på promenader, i vardag och fest. På nyår och valborg har vi kuskat Dalarna runt i bil (han var galet skotträdd, men i bilen var han lugn. Så, vi åkte bil helt enkelt)
Och nu är han plötsligt borta!
Och det är så tomt.

Ingen kompis som ligger i skuggan under bordet på uteplatsen, inga tassar på golvet på bottenvåningen för att tala om att han vaknat och vill gå ut, ingen nos som buffar upp dörren från uterummet, ingen viftande svans när vi kommer hem. Den där villkorslösa kärleken som djuren erbjuder, den är verkligen speciell. Aldrig någonsin har han varit sur eller missnöjd över något (möjligen lite butter om vi lämnat bort honom, men det gick alltid snabbt över) och alltid fanns han här hemma som den glada, kärleksfulla killen han alltid var.

Barnen har tagit det hela förvånansvärt bra ändå, de har ju trots allt haft honom i hela sitt liv, och det måste vara en stor omställning för dem att han rycktes ifrån oss så plötsligt.
Vi har förstått förberett dem på att han inte kan finnas med oss för alltid, det har vi pratat mycket om, och de har faktiskt tagit det fantastiskt bra. Visst är vi ledsna allihop, och det var hemskt att komma hem till ett helt tomt hus, men de är redan igång med sitt vilket jag tycker är jättebra. De behöver få göra annat och ha lite roligt. Men jag har svårt att sluta tänka på det. 
I början av veckan kunde jag aldrig tro att jag skulle sitta här nu, med kroppen full av sorg.

Jag försöker att glädjas åt allt vi haft tillsammans, och kommer nog också kunna göra det när det värsta har lagt sig. Han har haft ett bra liv, det vet jag. Vi har alltid försökt se till hans bästa, och låtit honom vara med så mycket det bara har gått. Och vi fick längre tid tillsammans än de flesta. 14,5 år. Det är lång tid för en stor hund. Jag är, förutom alla minnen, väldigt glad åt alla bilder vi har på honom. Jag har valt ut några av dem, och visar dem nedan.

Sov gott, älskade Melker. Vi glömmer dig aldrig!