lördag 5 februari 2011

Sötaste ettårigen! Idag fyller min minsting ett år. Tänk att det redan gått ett år sedan hon anlände, med dunder och brak. Född strax efter elva på fm, sedan skildes våra vägar ganska många långa timmar då hon och pappa Thias i ilfart fördes till avd 33. Ensam på BB låg jag, timma ut och timma in och undrade hur det var med min prinsessa. Båda telefonerna och kameran hamnade tillsammans så jag och M hade ingen kontakt under alla dessa timmar och kommunikationen mellan barnmorskorna fungerade inget vidare. Ni kan ju tänka er tankarna hos mig, nyförlöst, med bara en glimt av prinsessan och sedan ett havlt katastrofteam eftersom hon inte syresatte sig och blev blå, och allt eftersom timmarna går...ja ni förstår ju. Hade jag inte varit bedövad från midjan och ner hade jag knatat dit! Sötaste ettårsflickan i fina klänningen från Gant, köpt på Mallis i somras.
Just nu sitter hon i mitt knä, nybadad och sådär trött-tung som bebisar blir, med goaste nappen och snutten omkring sig. Jodå, hon kommer förbli min bebis, läääänge.
När jag var höggravid förra året och hade lite sån där å-nej-jag-ska-snart-snittas-ångest så tänkte jag alltid att nästa år vid den här tiden, då förbereder vi ettårskalas. Å så mysigt! Men så blev det som det blev, med maten och det där. En av gångerna när vi åkte in till akuten mitt i natten så grät jag och tänkte att det blir nog inget ettårskalas, ingen har väl hört talas om en bebis som inte vill äta. Maten är ju så primär, hungern en överlevnadsinstinkt. Saknar man den, ja då måste ju något vara fel? Så då var det tungt. Men så vände det och även om hon fortfarande matkrånglar så är det inte att jämföra med våren 2010!
Idag var det stackars P som var mitt huvudbry, han har haft något liknande vinterkräksjuka sen i torsdags och idag var han bara svag och matt, orkeslös. Inget äter han, inget dricker han. Inget kissar han, och hans feber har pendlat mellan 39 och 40 grader trots alvedon och iprenkombo. Så vi stod med ytterkläderna på och hade packat för resa till akuten, men rätt vad det var så sjönk febern och han kissade en skvätt. Hurra! Hundra gånger lättare att få vara kvar hemma och slippa åka in, hemska tanke att behöva sätta dropp på liten Philip. Även om det är bra att möjligheten finns om man behöver den, förstås. Vi firar att vi kunde stanna hemma med lite pannkakstårta!
Nu somnar skruttan här i mitt knä. Såhär ska vi sitta, länge, länge. Och jag ska bara njuta av att allt gick bra till slut, både förra året och nu idag. Inte för att man kan andas ut alltså, det kan man ju aldrig som förälder. Men man får njuta mitt i kaoset liksom. Imorgon kommer bild på min favorit bland Linnahs presenter! Pussåkramheladan!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Blev alldeles rörd av detta! En sådan kärlek som kommer med föräldraskapet, men samtidigt sådan oro. Man kommer så nära både livet och döden, som en kompis till mig sade en gång... Stor kram från Ulrika.

Annas hjärtan sa...

Tack Ulrika! Alldeles rätt, alla känslor blir liksom starkare sedan man fick barn tycker jag. Ta hand om dig och de dina, kram från Anna

Mamasnest sa...

Vet inte vad din dotter hade för problem med maten, men det låter som min yngsta dotter lite grann. Du får gärna skriva till mig om du vill diskutera detta.