Men jag är inte enbart så glad som man skulle kunna tro. Igår var första dagen som T verkligen ville gå till dagis - det var nämligen påskfest och hon skulle få vara påskkärring! Är hon glad så är mamma glad - var på strålande humör här hemma och längtade efter att hämta henne för att höra hur hon haft det. Så möts jag av fröken som berättaratt påskfesten varit till belåtenhet - MEN, T har blivit biten i armen av en pojke. Helt oprovocerat, får jag veta idag då jag fann mig lite bättre och frågade efter detaljer. Tog nämligen upp det idag igen för att göra fröken uppmärksam på att vi naturligtvis vill att de har extra koll på pojken nu, så att han inte biter T eller någon annan. Och fröken svarar med sånt där självklart, typ "det var jättetråkigt, men vi kan förstås inte garantera att det inte händer igen, vi gör vårt bästa" osv. Jaja. Men biter han min T en gång till, då vill jag veta vem det är och sen kan hon gott få bita tillbaka så han får veta hur det känns, då kanske han slutar! Jag och M är värsta lejonföräldrarna. Självklart ska hon få lära sig att man inte får bitas, men ni förstår känslan - varför måste hon stå ut med det, hon som inte gjort nåt! Håller tummarna för att det inte sker igen. "Det var rent kärvänligt" sa fröken. Det såg inte så ut när man tittade på T's arm...
Det rosa hjärtat använde vi på T's dopprogram och nu har jag gjort en blå som vi ska ha till P.
Världens snällaste mormor har sytt världens sötaste dyna. Eller hur?
Lilla fönstret med skrivbordet från Koffert.
I våra barns påskägg finns inget godis, har köpt kuddar från Liten jag istället. Lagom storlek att ha i bilen och sådär när man ska ut på långresor och sådär till sommaren. Eller vi ska åtminstone åka hit. Stackars oss som måste bo på ett sånt ställe, eller hur? ;-) Man kan ha det värre! Sen blir det Kolmården. Men mer om det sen. Nu kommer E och hennes pojkar och ska leka lite, kanske kan bli en stund i gungan?
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar